Ja ännu en morgon man vakna upp i sjukhussängen. Immunförsvaret nere på 0 så ligger isolerad ifrån övriga värden. Riktigt kul. Men jag har tur iaf att min fina pojke är här hos mig! Men kan ju inte påstå att man är på de bästa humöret och tycker att livet är en dans på rosor. Är riktigt less på sjukhusmiljön nu. TA MIG HÄR IFRÅN!!!!

Tror Stellan är minst lika less som mig att vara här eftersom han klev upp i natt och säger: jag ska hå hem. I bara kallingar och tröja. Men efter mycke om och men fick jag han att vakna till och han gick och la sig igen. Haha.

Väntar nu på att Dr. Krondahl ska komma in så jag får svar på alla fråge tecken...

Jag saknar mitt hår och min lillgumma :(

Precis bäddat ned mig i sal 1. Fick feber nu ikväll så var bara att packa väskan och köra in mot stan och sjukhuset. Jag orkar verkligen inte med det här längre, när ska allt vända och bli bra?
Jag hoppas verkligen att denna feber försvinner under natten så jag får åka hem i morgon! de är ju dom här dagarna jag ska få vara hemma och må gott. Inte ligga med feber i en sjukhussäng.
Nu har Stellan redan lyckas somna och jag borde verkligen försöka med de jag med.

Vissa perioder och dagar är Svårare än andra och just nu är jag i en svacka där allt känns meningslöst, mörkt och trist. Men just nu får de vara så för min kropp ömmar och jag är sjukt svag i kroppen och orken finns inte där.
De ända som får mig att le och känna en sån otrolig värme är att jag fick komma hem till min underbara familj igår. Nu ska jag bara försöka glömma mina hemska dagar jag haft uppe i Umeå och blicka framåt så jag tar mig igenom de här.

Men nu förhoppningsvis får jag vara hemma till slutet av nästa vecka då jag ska avsluta behandling 4 med lite cellgifter i stan.( efter den dagen är jag helt klar med just den påsen cellgifter, dock har jag andra typer cellgifter jag ska ta men varje steg är ett steg närmare) men tills de är dags för de har jag förhoppningsvis ryckt upp mig någorlunda och fått ihop lite kämparglöd..... Nä nu är de snart dags att säga hejdå till denna buttra sida.. Finns ju dom som har de värre....

Illamåendet hänger fortfarande i och min kropp blir allt mer slut. Känner bara för att stoppa upp tiden och få krypa undan i ett litet mörkt hörn för en stund. Få en paus i allt de här... Men så lätt är inte livet som de en gång var. Då kunde jag bli lilla Carolina och försvinna när jag ville, slippa alla måsten...

Igår kom min huvudlärare in iaf och de känns lite bättre nu när man fått tagit del av planeringarna fram över. Så nästa gång jag kommer upp blir de först PET-ct undersökning och sen cellgifter och inför 3 behandlingen ska jag börja göra en annan undersökning när jag är sövd och utifrån den och markören avgör dom om jag ska få mer cellgifter....

Jag vill bara att allt ska vara slut nu, jag vill se nedförsbacken och mållinjen...

Nu är dag 1 av 5 avklarad med cellgifter och kroppen har redan reagerat. Trött, illamående och snurrig. Känns ju inte bättre av att dom kom in igår och sa att de var planerat för 3 omgångar till med behandling. ( ska förhoppningsvis träffa överläkarn imorgon så får jag veta exakt hur de ser ut framöver) så en riktigt less tjej kan jag säga att jag är för enligt mig tycker jag att min kropp har fått lidit nog nu. Men samtidigt är de bra om de blir fler behandlingar så man blir säkrare på att man får bort all cancer som kan finnas kvar. För detta vill jag inte få tillbaka, vill inte upp leva denna mardröm igen!
Jag kan verkligen inte se den här nedförsbacken som alla säger för för mig blir de jobbigare och jobbigare i mitt psyke och min mur har redan fått en stor spricka. Men vad gör man om inte klistra på smilet och säger att allt är okej?

Igår gick jag och Stellan och åt gomacka på pause. Så sjukt mysigt att bara få gå ut och äta och kunna umgås som vanligt för en timme.

Har även landat i mitt älskade Hoo för att fira påsken med min underbara familj<3

Nu är de bara 5 min kvar tills sköterskorna kommer in så jag får tabletter och ska gå och duscha, sen körs allt igång.. Har ont i magen och är sjukt nervös. Nästa gång jag vaknar avgörs hur min framtid komma se ut och de är så otroligt skrämande.

Just nu ber jag till gudarna att jag ska få vakna och att allt är som förut igen...

Sista natten här på pasienthotellet (bara sovit här en natt också) men har redan hunnit "klagat" på rummet så vi fick byta och satt i gång ett larm, bra jobbat systrarna Larsson!

Är sjukt less på sjukhusmiljön nu, allt börjar sätta sig psygiskt på en nu och de blir ju inte bättre av att sjuksköterskorna har noll koll på saker och ger en den där nervösa och otrygga känslan! Så till er alla där ute som läsar till sjuksköterska HOPPA AV OM NI INTE BRINNER FÖR ATT HJÄLPA FOK OCH ÄLSKAR DE NI HÅLLER PÅ MED! För grejjen är den att ni utbildar er till något som är så otroligt viktigt, Jag som pasient lämnar ut min kropp, min framtid i era händer och att då bli bemött av någon som ser nervös ut och inte har fullkoll. får en att bli skräckslagen!
Ä detta ska inte bli ett inlägg om att gnälla på sjuksköterskor, för de finns vissa jag mött som är så otroligt underbara, dom man verkligen känner den där tilliten till. Jag tror verkligen att man måste ha personligheten till de här jobbet annars funkar de inte och då spelar de inte någonroll hur många år du pluggat/jobbat eller hur mycke du kan!

Förövrigt håller jag på att dö av nervositet gaaaaaaaah.......................................................

Denna behandling tog verkligen på min stackars kropp. Vilket blev ett extra dygn uppe i Umeå efter att ramlat ihop i dagrummet. Men nu har jag fått tillbaka
D så pass mycke kraft att jag iaf kunde gå ut och sätta mig i solen med familjen. Dock backen upp till huset igen var mitt träningspass iaf. Helt sjukt att mina muskler har försvunnit så pass mycke redan.

I fredags var de två månader sedan hela den här mardrömmen började. Har redan gett bort två månader av mitt liv till cancern. Men nu är jag iaf snart halvvägs igenom den här skiten sen ska jag leva livet och verkligen ta igen varje sekund som cancern tog ifrån mig. För framtids planer/drömmar kan jag säga att jag har gott om, de är de sista som komma lämna mina tankar.
Går inte en dag innan jag tänker till baka på Barcelona och bara fantisera om andra fantastiska länder. Att bara få släppa allt och få flyta in i mina underbara tankar där bekymmer inte existerar. Den där perfekta härliga känslan att få upptäcka och utforska nya häftiga saker. Surfa, dyka, segla, klättra.... Ja mina drömmar är verkligen att få se vad värden har att erbjuda. För cancer och sjukhus är inget jag vill tro att mitt liv är menat för.
Nej nej, Jag ska uppleva mina drömmar och de vet jag att jag någon dag framöver ska få göra.

Snälla låt mig vakna ur denna mardröm! Orkanen kom in i mitt liv utan att knacka på dörren och kastade om allt. Detta är inget jag vill gå igenom men orkanen har redan bjudit in sig själv. Jag måste börja inse saker och ting, men hur lätt är de att inse att ens liv inte längre är som andra 20 åringars liv? Hela värden springer iväg medans jag står stilla, stilla i en orkan där de enda jag kan göra är att hålla huvudet högt och lämna ut min kropp.

Men de är inte så lätt. min kropp får stå ut med mycke, en cellgiftbehandling som innerbär att jag får dropp i 10 timmar/per dag i 5 dagar + att jag får en extra påse cellgift dag 2 och 5, jag får även denna extrapåsen i östersund dag 16 i behandlingskuren (men dan får jag bara dropp i 1½ timme) , kroppen ska även behöva få inopererade doser och slangar och snart ska genomgå en stor operation där dom ska ta bort ena äggstocken och äggleden ( + tumören om den inte skulle ha försvunnit helt tills dess) och eventuellt en bit av tarmen. Och mitt i allt ska man hålla huvudet högt och inte visa sig svag. Denna mur är något jag har lyckas byggt upp i allt de här. En mur som inte går att spränga. Jag har inga problem att prata om de jag går igenom med folk jag träffar. Men så fort jag är själv kommer denna mur upp och jag kan verkligen inte visa mig svag för mig själv, för de är just de de handlar om, jag måste hålla huvudet högt för min egen skull, för att jag ska klara av allt som denna orkan kom med. Visst jag har alltid haft en mur uppbyggt runt om mig inte viljat visa mig svag för andra. Kan också bero på att jag inte vill visa mig själv de som de har vissats i de här läget.

Mellan behandlingarna, då min kropp ska ha tid för återhämtning har jag oturligt nog fått varit i Östersund på Sjukhuset. Första gången i en vecka då mina vita blodkroppar låg på 0 och jag inte hade något imunförsvar alls samt en infektion i kroppen. Då fick jag ligga i isolering så när Magda var hos mig fick hon tillexempel bära skyddskläder. Andra gången var nu i Fredags efter cellgifterna jag fick i Östersund, då var de vita blodkropparna istället för höga så jag och Magda sov bara en natt på sjukhuset sedan kunde jag åka hem. Detta bevisar att jag måste vara försiktigare än jag varit och börja lyssna på min kropp. För denna vecka när jag har försökt träffat alla har de blirvit för mycke för mig till slut. För medans mina kompisar är hos mig bygger jag upp den här muren och kan inte visa när jag är trött och igentligen inte orkar något mer. Jag kan inte heller känna de på samma vis. Just för att jag bygger upp den här muren för mig själv också.

Det jag tror allt grundar i är att jag inte fattat att jag verkligen har cancer och vad de kan innebära. men att vara försiktig nu är en investering för min framtid. Även ni mina vänner måste tänka på detta, känner ni av minsta lilla förkylning så är det livsviktigt för mig att ni talar om det. Operationen som jag ska göra och behandlingen efter den är även livsviktig för mig så ingenting får göra mig sjuk just nu. Det är den här perioden som kommer som är den viktigaste delen av behandlingen. Nu MÅSTE hela cancern försvinna för den avgör min framtid. Vi får ta igen den tiden vi missar nu framöver istället.

Ja detta är alltså jag Carolina aka skallepär.


Portacarten (dosan eller aparaten som jag kallar den) som är inopererad i bröstet. Nu är nålen isatt eftersom de är genom den jag får mina cellgifter. Nålen sitter inte i mig utan går bara genom skinet och in i den här dosan där de sedan går en släng i en bodkärl. (från nålen till det lilla "såret/ärret" vid nyckelbenet). Nålen tar jag alltså ur efter behandling och sätter i den när jag ska påbörja en behandling. Denna operation skulle jag igentligen bara få lokalbedövning på. men efter att gått igenom en liknande då jag skulle få en släng ifrån min överarm till ett blodkärl som går därifrån till hjärtat, den infarten(Picklinen) strulade väldigt mycke för mig och då fick jag sedan ta ur den och sätta in portacarten istället. Men jag var så fjantig och begärde att dom behövde söva mig. min kropp, mina beslut! vill verkligen inte gå igenom den mardröms sitvationen igen med ändast lokalbedövning medans dom skär i en och drar slangar  blodkärl..

 

Detta blev en liten ytlig inblick(är ju väldigt mycke mer) i vad jag går igenom men nu måste jag verkligen försöka sova. bara 4 timmar kvar tills dom kommer in och ska väga och sätte i droppet.

Det är så otroligt UNDERBART, facking jävla fantastiskt. Äntligen ett positivt besked. ett värde som dom mäter som heter AFP, låg ifrån början på 18 600 (den ska ligga på 10 för att vara cancerfri) ligger nu på 500!!!!!!!

Det är så sjukt jäkla skönt så de går inte att beskriva. särskillt nu när man precis ska påbörja nästa tuffa behandling. Om något så är de verkligen de här man får energi och styrka av! Det går verkligen inte att sluta le, känner mig som ett barn som just fått en vit fin ponny!


"jag har fått min vita fina ponny" alltså nu måste jag ändra rubrik när magda börjar garva ifrån ingenstans och mobba ut min rubrik. ( som i själva verket var hennes påhitt till min text)