Snälla låt mig vakna ur denna mardröm! Orkanen kom in i mitt liv utan att knacka på dörren och kastade om allt. Detta är inget jag vill gå igenom men orkanen har redan bjudit in sig själv. Jag måste börja inse saker och ting, men hur lätt är de att inse att ens liv inte längre är som andra 20 åringars liv? Hela värden springer iväg medans jag står stilla, stilla i en orkan där de enda jag kan göra är att hålla huvudet högt och lämna ut min kropp.

Men de är inte så lätt. min kropp får stå ut med mycke, en cellgiftbehandling som innerbär att jag får dropp i 10 timmar/per dag i 5 dagar + att jag får en extra påse cellgift dag 2 och 5, jag får även denna extrapåsen i östersund dag 16 i behandlingskuren (men dan får jag bara dropp i 1½ timme) , kroppen ska även behöva få inopererade doser och slangar och snart ska genomgå en stor operation där dom ska ta bort ena äggstocken och äggleden ( + tumören om den inte skulle ha försvunnit helt tills dess) och eventuellt en bit av tarmen. Och mitt i allt ska man hålla huvudet högt och inte visa sig svag. Denna mur är något jag har lyckas byggt upp i allt de här. En mur som inte går att spränga. Jag har inga problem att prata om de jag går igenom med folk jag träffar. Men så fort jag är själv kommer denna mur upp och jag kan verkligen inte visa mig svag för mig själv, för de är just de de handlar om, jag måste hålla huvudet högt för min egen skull, för att jag ska klara av allt som denna orkan kom med. Visst jag har alltid haft en mur uppbyggt runt om mig inte viljat visa mig svag för andra. Kan också bero på att jag inte vill visa mig själv de som de har vissats i de här läget.

Mellan behandlingarna, då min kropp ska ha tid för återhämtning har jag oturligt nog fått varit i Östersund på Sjukhuset. Första gången i en vecka då mina vita blodkroppar låg på 0 och jag inte hade något imunförsvar alls samt en infektion i kroppen. Då fick jag ligga i isolering så när Magda var hos mig fick hon tillexempel bära skyddskläder. Andra gången var nu i Fredags efter cellgifterna jag fick i Östersund, då var de vita blodkropparna istället för höga så jag och Magda sov bara en natt på sjukhuset sedan kunde jag åka hem. Detta bevisar att jag måste vara försiktigare än jag varit och börja lyssna på min kropp. För denna vecka när jag har försökt träffat alla har de blirvit för mycke för mig till slut. För medans mina kompisar är hos mig bygger jag upp den här muren och kan inte visa när jag är trött och igentligen inte orkar något mer. Jag kan inte heller känna de på samma vis. Just för att jag bygger upp den här muren för mig själv också.

Det jag tror allt grundar i är att jag inte fattat att jag verkligen har cancer och vad de kan innebära. men att vara försiktig nu är en investering för min framtid. Även ni mina vänner måste tänka på detta, känner ni av minsta lilla förkylning så är det livsviktigt för mig att ni talar om det. Operationen som jag ska göra och behandlingen efter den är även livsviktig för mig så ingenting får göra mig sjuk just nu. Det är den här perioden som kommer som är den viktigaste delen av behandlingen. Nu MÅSTE hela cancern försvinna för den avgör min framtid. Vi får ta igen den tiden vi missar nu framöver istället.

Ja detta är alltså jag Carolina aka skallepär.


Portacarten (dosan eller aparaten som jag kallar den) som är inopererad i bröstet. Nu är nålen isatt eftersom de är genom den jag får mina cellgifter. Nålen sitter inte i mig utan går bara genom skinet och in i den här dosan där de sedan går en släng i en bodkärl. (från nålen till det lilla "såret/ärret" vid nyckelbenet). Nålen tar jag alltså ur efter behandling och sätter i den när jag ska påbörja en behandling. Denna operation skulle jag igentligen bara få lokalbedövning på. men efter att gått igenom en liknande då jag skulle få en släng ifrån min överarm till ett blodkärl som går därifrån till hjärtat, den infarten(Picklinen) strulade väldigt mycke för mig och då fick jag sedan ta ur den och sätta in portacarten istället. Men jag var så fjantig och begärde att dom behövde söva mig. min kropp, mina beslut! vill verkligen inte gå igenom den mardröms sitvationen igen med ändast lokalbedövning medans dom skär i en och drar slangar  blodkärl..

 

Detta blev en liten ytlig inblick(är ju väldigt mycke mer) i vad jag går igenom men nu måste jag verkligen försöka sova. bara 4 timmar kvar tills dom kommer in och ska väga och sätte i droppet.