Illamåendet hänger fortfarande i och min kropp blir allt mer slut. Känner bara för att stoppa upp tiden och få krypa undan i ett litet mörkt hörn för en stund. Få en paus i allt de här... Men så lätt är inte livet som de en gång var. Då kunde jag bli lilla Carolina och försvinna när jag ville, slippa alla måsten...

Igår kom min huvudlärare in iaf och de känns lite bättre nu när man fått tagit del av planeringarna fram över. Så nästa gång jag kommer upp blir de först PET-ct undersökning och sen cellgifter och inför 3 behandlingen ska jag börja göra en annan undersökning när jag är sövd och utifrån den och markören avgör dom om jag ska få mer cellgifter....

Jag vill bara att allt ska vara slut nu, jag vill se nedförsbacken och mållinjen...