Hela livet har verkligen fått en rubbning ända sedan jag fick de där samtalet på måndagsmorgonen den 2 januari. Jag väntade ett samtal ifrån sjukstugan angående "cystan" dom hade opererat bort, men ända ifrån när hon i telefonen frågar om jag har en anhörig att ta med mig började mitt hjärta slå de dubbla, nästan fyrdubbla slag. Varför i hela jäkla värden ska jag behöva ta med mig en anhörig? Den morgonen var nog den längsta i hela mitt liv, men tillslut började klockan närma sig 2 och Maria, min räddar i nöden kom och följde med mig till sjukstugan.. Vi sa knappt ett ord tillvarandra, bytte några blickar titt som tätt men mer behövde vi inte göra, jag vet att vi tänkte samma sak. När vi kom in på rätt avdelning möttes vi upp av en doktor, en barnmorska och även en kurator. Hela samtalet satt jag helspänd, försökte fokusera på vad doktorn berättade, men kunde knappt koncentrera mig, jag försvann helt i hans ljusblåa ögon som var så glansiga som gjorde att jag nästan började gråta redan då, Men när väl orderna nådde mitt öra kunde jag inte hålla tårarna borta, dom ran och kändes aldrig skulle försvinna, just de där orden: tyvärr har vi inte bra besked att ge dig, de har visat sig att de är cancer.... just dom kan jag höra i mitt huvud fortfarande och få den där obehagliga konstiga känslan som kryper i kroppen...