Min historia

Publicerad 2012-06-25 15:33:04 i Min fajt mot cancern,

Tänkte försöka få ner hela min sjukdomshistoria, just bara för att jag ska kiunna gå tillbaka och läsa när jag känner att jag måste beearbeta de som hänt.

De började på morgonen den 5:e december 2011 att jag fick väldigt ont nere i buken/magen. Tänke att de måste vara någon eftersläng av mensverk och skulle säkert gå över snart. Men de släppte aldrig. Kunde gå 3-4 dagar då jag hade riktigt ont och fick ligga i fosterställnng med korn påse för att försöka dempa smärtan, sedan kunde de gå över en dag och sen kom de tillbaka igen.

Men natten till den 20:e december blev allt bara värre, låg och kallsvettades och verkarna kan jag knappt beskriva. När Stellan klev upp på morgonen, la jag mig i ett varmt bad för att hoppas de skulle hjälpa. Men ganska snabbt förstod jag att jag inte kunde gö mig iordning för att åka på jobbet utan ringde istället vårdupplyssningen. Fick en tid kl. 14 på vårdcentralen samma dag.

Väl på vårdcentralen hade jag oturen att möta en väldig oarbetsvillig kvinna om man säger så. Hon började med att fråga hur länge jag hade haft ont och jag svarade 2-3 veckor. fick en konstig blick och efter de säger hon: ja då kan du ju inte ha så ont iaf! blev helt stum och försökte sedan förklara mig med att jag hade väldigt ont.
Fick  lägga mig ner på britsen och hon tog tag med båda händerna och tryckte alldelles nedanför naveln. Tårarna började spruta och jag skrek rakt ut. Men de ända hon säger var: oj, du hade visst lite ont.
Hon tog blodprov och sa åt mig att vänta i vänterummet för dom skulle få svar på dom inom 5 min.
EFter de hade gått 40 min utan att någon hade kommit och sagt något gick jag till receptionen och frågade. Proverna hade kommit för länge sen och ropade dit doktorn. De dom kunde se var att mina vitablodkroppar var väldigt höga och att jag måste åka på akuten för att få mer hjälp. DOm frågade om dom skulle skicka en ambulans för att skjutsa mig. Men jag tackade väldigt snabbt nej till de allternativet och ringde till Linnea som ko och hämtade mig.

På akuten blev de fler blodprov och doktorer som kom in och klämde på magen, men ingen verkade kunna ge något svar. Vid 8 tiden kom en gynläkare in och skulle göra en gynundersökning. Vilket jag var sjukt rädd för, (första gången jag skulle göra en sådan undersökning) och självklart hade man turen att få en 25 årig man som såg ut som froddo i sagan om ringen!! Så medans jag låg och var sjukt rädd med hemska verkar blev de inte bättre av att han utbrister: - men vad är de här? - är den vänsta äggstocken här? - nä de här kan jag inte avgöra utan vi måste göra om den här undersökningen med min kollega.
Fick åka upp nå¨gra våningar och som tur var så var hans kollega en kvinna iaf. fick göra om undersöningen ännu livräddare. Och samma sak denna gång verkade allt stå jäkligt knasigt till hos mig. och plötsligt kommer hon åt något som gör att jag bara ligger och krampar medans tårarna sprutar och jag skriker. efter några minuter gick de sakta över och dom bestämmer att de blir akut operation. Eftersom dom misstänker att ena äggstocken hade vridigt sig.
Utan att hinna fråga så mycke fick jag byta om till en vit rock och lägga mig på en säng. (De ända jag fick reda på var att dom skulle börja göra en titthållsoperation och om de vbar äggstocken så skulle dom skära upp och ta bort den)

När jag vaknade upp hade jag väldigt svårt att röra mig och fråga med skräckslagen röst om Stellan var där. Men sjuksystrarna undrade bara vem de var, frågade om Linnea var där, men även då fick jag till svar att dom inte visste vem de var. Efter de kom fler frågor: - har jag bara en äggstock nu? - komma jag aldrig kunna få barn?
Men samma sak då kunde dom inte svar mig utan sa bara att jag komma få träffa läkaren senare och att hon komma berätta allt. Efter ett tag blev jag uppskjutsad till mitt rum där Stellan var och doktorn kom in strax efter.
Hon berättade att dom inte hade tagit bort äggstocken utan att den såg bra ut, men dom hade hittat en "chokladcysta" som dom hade tagit bort och skickat till labb. Men dom sa att om de är de dom tror att de är (vilket de lät att dom var väldigt säkra på) så skulle jag få ett par speciella p-piller som skulle ta bort de dom lämnade utav cystan närmast ändtarmen. (dom hade bara skalat bort mot den för att inte skada något). Men dom skulle ringa veckan efter nyår då dom hade fått svar ifrån labb och jag skulle då få som här p-pillerna utskrivet. Blev sjukskriven 2 veckor ifrån jobbet eftersom jag hade svårt att gå och sitta efter operationen.

Jul och nyår passerade och jag åkte in till stan på söndagen och mycke riktigt så ringde dom ifrån sjukhuset på måndagen den 2:a januari. och bad mig komma in för dom hade fått svaren, men just innan vi ska lägga på säger hon: har du en anhörig att ta med dig?
hundra tankar passerade mitt huvud innan jag säåger ja och lägger på luren. Redan där var jag skräckslagen och slängde mig på luren och ringde syrran. hon försökte lugna mig med att jag skulle ta ett vamt bad och gö mig iorning så tiden skulle gå fortare och att jag skulle få något annat att tänka på innan jag skulle dit.
Men då hade jag ännu ett dellema vem jag skulle ta med mig som anhörig, Stellan visste jag att han hade mycke på jobbet så han ville jag inte störa. Mamma och pappa visste jag inte vart dom jobbade och förmodligen inte istan eftersom dom inte hade sagt något. Magda var ju i Stockholm. Men min underbara älskade Maria hoppade in i bilen och gasade mot stan när jag ringde henne och följde med mig.

På sjukhuset möttes vi utrav en kurator, en barnmorska och en doktor. fick gå in i ett litet rum där doktorn började berätta om operationen och att dom hade fått svaren ifrån labb. men efter ordnerna: Men tyvärr har vi inte bra besked att ge dig, de har visat sig att de är cancer..
Tårarna började rinna och jag blev helt tom. tankarna började snurra igen. vad händer nu? komma jag dö? hur länge har jag kvar?

Doktorn berättade att dom visste inte exakt vad jag hade för cancer utan bara att de var äggstockscancer. Hon kollade min djupt in i ögona och sa lugnt att de här komma vi klara, de komma gå bra.

En vecka senare for jag, Magda och Stellan upp till Umeå för att fortsätta med undersökningar. Dom kunde efter någon dag ge mig beskedet att jag hade Gulesäcks tumör, en väldigt ovanlig cancer som bara drabbar 2% av alla som har äggstockscancer och dom flesta var asiater. Det var en elakartad cancer vilket betyder att den är snabbväxande och kan sprida sig. När jag kom till umeå hade tumören blivit lika stor som när dom opererade bort den i Östersund.
Cellgiftbehandlig påbörjades redan dagen efter beskedet. en behandling innerbär: 2 olika cellgifter (+massor av koksalt) som gjorde att jag var fast i droppställning i 10-12 timmar per dag. Detta fick jag 5 dagar i sträck. Men dag 2 och 5 fick jag en extra påse cellgifter som jag även fick dag 16 ifrån påbörjad behandlingsdag. Jag var alltså uppe i Umeå en vecka för cellgifter, fick sedan komma hem tills de var dags för den 16:e dagen i Östersund och dag 21 (även där räknar man ifrån första dagen i umeå) åkte jag upp för nästa behandling. Fick 3 st bahndlingar och när det var dags för den 4:e blev de istället operation.

Under hela den här tiden har jag varit riktigt rädd att dom komma behöva ta bort en bit utav ändtarmen och att jag då skulle få stumi. Men läkarna sa att de var sådan liten chans att dom inte komma kunna sy ihop entarmen om dom måste ta bort en bit och jag då inte behöver oroa mig. Men dagen innan operationen kom en Stumiläkare in och började rita på min mage vart en eventuell stumi skulle sitta. Jag grinade floder och alla mina drömmar ramlade ned och gick i krasch.

Men operationen gick så bra den bara kunde gå, dom opererade bort ena äggstocken, äggledarn och en bit av termen (som dom kunde sy ihop) och tog bort allt dom kunde se som kunde tyda på cancer.

Efter operationen hade jag väldigt ont och efter några dagar upptäcker dom att min ryggmärgsbedövning läckte vilket förklarade min smärta väldigt bra. Dom upptäckte även också att jag hade fått propp i lugnan som gjorde att jag hade svårt att andas och fick använda syrgas och fick en fragminspruta varjedag. (blodförtunnande) som jag fortfarande tar eftersom de är 6 månaders behandling.
Fick komma hem över påskhelgen innan de var dags för att åka upp för behandling 4 med cellgifter. Fick en 5 behandling också. Men när de skulle bli en 6:e behandling började dom göra en PET-ct undersökning och utifrån den och markören kunde dom avgöra att jag inte behövde mer cellgifter utan var CANCERFRI!

Mellan alla dom här behandlinbgarna då jag skulle få vara hemma har jag oturligen fått infektioner och behövt legat på sjukhuset i Östersund. och npgra gånger behövt hoppat över dag 16 med cellgifter.

Men allt som allt har jag fått 27 dagar med cellgifter på 4 månader och gått igenom 2 stora bukoperationer och fått propp i lugnan. Och även gjort 2 mindre ingrepp/operationer, den första i överarmen, då jag bara fick lokalbedövning, dom skulle då sätta in en pickline (en slang som gick i en blodåder ifrån överarmen till hjärtat ungefär. men den fick jag infektion i så fick ta bort den och fick en portacart istället, de är en dosa jag har ovanför bröstet som har en mycke kortare slang. Denna har jag fortfarande kvar men ska förmodlingen få ta bort i september när jag ska tillbaka till umeå för efterkontroll.


De har verkligen varit en bergochdalbana hela den här resan. jag har kännt en så otrolig ilska, varigt så sjukt ledsen men sammtidigt kunnat kännt en sådan tacksamhet och glädje. De har varit väldigt svårt att hantera denna situation. men hoppet är de sista som lämnar människan. (fast de känns nära ibland)

jag har haft otroligt stöd ifrån min familj och Stellan under hela den här resan och fått så fina meddelande och mail av nära och kära. Fast att jag inte har orkat och varit för svag för svarat på allt så har jag läst och blivit berörd av alla fina ord.

Nu framöver komma jag gå på kontroller var tredje månad. och mäta markören var 6 vecka ungefär. Så nu håller jag allt som går att de komma fortsätta se så bra ut dom här 5 åren så jag kan stå där som 26 åring och säga att jag är friskförklarad...

Denna ständiga otur

Publicerad 2012-06-19 12:22:15 i Min fajt mot cancern,

Gick iväg till doktorn imorse för att dom skulle kolla på hudförändringen jag har i huvudet. (min läkare i Umeå hade redan kollat på den och sagt att jag skulle ta bort den efter behandlingarna och innan håret växer ut igen) läkarn sa att han förstod varför jag ville ta bort den och fixade en akut tid på engång. Gick in i operationsrummet och la mig på britsen, är egentligen sjukt skraj för sånna saker och ville helst springa där ifrån innan dom skulle börja skära i mig i bara lokalbedövning. Men denna gång ville jag få bort den där så sjukt gärna så jag bet ihop och la mig ned så fint. Han började rakabort mina små stackars fjun jag fått på huvudet (bara på ena sidan runt knölen) och kommer på sedan då han ska börja ge mig bedövningen att jag går ju på fragminspruta alltså blodförtunnande och kan då inte skära bort den där då de kan riskera att de blir svårt att få de att sluta blöda....

Så de var bara vända på klacken och gå därifrån med ännu mindre hår och kan ju säga att jag var/är sjukt besviken...

Glädjetårar

Publicerad 2012-06-01 22:43:15 i Min fajt mot cancern,

Jag är verkligen fri ifrån den här hemska mardrömmen nu, denna dag(onsdas) som kändes så sjukt länge till har nu passerat och jag ska nu starta nästa resa i mitt liv.
Jag själv har inte insätt att jag är klar med alla behandlingar och faktiskt är Cancerfri, jag är inte längre Carolina tjejen som har cancer. Utan jag är Carolina tjejen som övervann mot denna idiotiska sjukdom. Men jag har en stor känsla utav att de komma dröja länge innan jag verkligen kan tänka just så, att jag vann den här fajten. för allt är så svårt att inse just nu.

Men jag kan säga att jag är spänd på förväntan vad livet nu kommer att forma sig till. För jag har fått en helt annan syn på saker och ting. Jag kan uppskatta små saker som jag i vanliga fall tog förgivet och inte tänkte särskilt mycke på. Nu ska jag äntligen få komma tillbaka till den vanliga vardagen. Få börja leva mitt liv som jag vill ha de och framför allt så ska jag få flytta in i min underbara lägenhet igen med den underbaraste pojkvännen.

Som jag har skrivit förut, framtiden är ett oskrivet kapitel och de är bara den som kan besvara alla frågor. Och nu är jag redo för att njuta och uppleva alla härliga äventyr som livet ska gå bjuda på.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela