De är så många gånger jag känner att vattnet bara kokar över och jag snart komma explodera!

Idag tryckte min psykolog på rätt ställe och jag fick äntligen ut en stor del som jag äntligen bara kunde skrika ut!
Jag är så lättad att jag längre inte behöva hålla allt inom mig utan äntligen har någon att prata med som inte lossas att de inte har hänt eller kollar ner i backen när man pratar om de.

Från de ena till de andra, Igår fick min kropp känna på något som den inte känt på länge. Kan säga att den strejkar bra mycke idag. Blev iaf först 6,5 km promenad i solen och sen laserhallen med gänget! Min lår brinner!!!
Men ikväll har jag redan bestämt att jag skulle ut på en springpromenad med Jonas, men om jag gissar mig fram så komma de bli en promenad med få spring steg!

Nu ska jag ha lite Twilight maraton med mig själv. Såg 1:an och 2:an nyligen men dom andra måste jag uppdatera minnet med eftersom jag och Jonas ska iväg och se den nya på bio ikväll. :)

Mellan dessa bilder är de exakt 6månader, tänk vad livet har förändrat sig sen dess.

Första bilden är tagen efter operation 2 då jag fortfarande låg på sjukhuset uppe i Umeå, hade precis lärt mig att stå utan gå ställningen där. (Och kläderna på avdelningen hade tagit slut så vi gjorde de bästa av situationen så operationsstrumpor upp till låten och allt i storlek XL) just då var jag svagast i kroppen, alla muskler var bortblåst och jag hade gått ner nästa 10kg på mindre än 4 månader (och då mest i muskler)

Anda bilden är tagen när jag och Maria var i Grekland och stod på den vackraste stranden jag någonsin sätt. Glasklart turkost vatten och stranden var av små kritvita marmorstenar.

Tänk att de kan vara så stor skillnad mellan 6 månader. Jag minns när jag tyckte de var jobbigt på sjukhuset brukade jag ligga ned och blunda och fantisera mig bort på en strand där jag kände vindarna i håret och hörde havet slå upp på stranden.

Nu brukar jag gå ut och gå minst en gång per dag, och på månda ska jag ta första Springturen med Jonas. Ska bli väldigt intressant att se om jag klarar av de, dock vet jag att de komma bli en spring/promenad. Men de är han väl informerad om ;)

Min kropp ser inte alls lika dan ut som förut då ärren gör att magen ser annorlunda ut och putar ut och skär in på vissa ställen. Så nästa kort ska tas i mars så får se då hur kroppen har förändrat sig när lite musklerna är på plats igen :)

Ville inte kliva upp i morse när väckarklockan ringde. Är helt slut efter denna helg. jag som inte ens druckit och festat riktigt på ett år, så nog är de inte konstigt att man är sliten efter tre dagar konstant supning! men jag har haft så sjukt förbannat roligt. Denna gång fick jag vara med dom som betyder mest och bara få känna lycka! inte som vårforum när dom andra fick va där medans jag låg i en sjukhussäng och pumpade in cellgifter i kroppen. nej nu är vi på banan igen, dags att leva upp till de också!


Hade lovat mig själv att känslorna inte skulle ta över, att jag skulle ta de lugnt med alkoholen eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera. Allt gick riktigt bra tills sista kvällen, jag försökte hålla emot men när någon annan förklarar känslorna med ord som känns komma ifrån min egen mun, brast de. jag var inte så stark att gå fram som dom andra, jag var inte heller så stark att klara av att vara i rummet hela tiden, de vart bara försvårt, mycke för att jag inte är så stark att kunna säga dom orderna själv. Jag är inte så tapper att kunna ropa på hjälp framför mina kompisar. Känns som att alla har glömt vad jag gått igen, att ingen förstår att de inte är lätt att gå vidare. Men har väl en viss del mig själv att skylla för att jag inte kan stå och uttrycka mina känslor...

Kom för en stund sen hem ifrån ett möte med psykologen, känns riktigt bra att prata med henne. Behövdes verkligen efter den här helgen.

Nu blir de sängläge tills de är dags att gå och handla lite.

Under de här året har jag fått hoppat mellan många olika kuratorer och psykologer, vissa har jag inte fått stannat hos utan bara varit i period, och vissa har jag inte känt passat mig. Går inte att stanna hos någon som man inte känner att man kan prata med. Efter att ha pratat med 6 olika så tappade jag lusten att ställa mig i kö på andra ställen, kände mig mer ledsen när jag gick därifrån än när jag kom dit. Mycke för att jag blev tvungen att dra samma historia varje gång, för desstå mer jag sa den desstå mer fastnade jag i ekorrhjulet. Så jag bestämde mig gör att jag mådde bättre av att hålla allt för mig själv och lära mig leva med de svarta hålet!

Men förra veckan när jag var hos Ungdomsmotagningen för att skaffa preventiv medel så vart man ju tvungen att dra en viss del av historien igen (på medicinska delen då) och som på alla andra ställen blir dom lika brydd och skruvar på sig när jag säger att jag inte har någon att prata med.

En dag efter ringde deras psykolog till mig och sa att hon skulle fixa så jag skulle få komma och träffa henne. Så igår var jag där första gången. Och denna gång känns de så sjukt bra. Äntligen en som inte bara sitter knäpptyst och säger: ja vad vill du prata om då? Vad har hänt?
Utan hon paratsde MED mig. Med henne pratade jag med en person, ingen vägg.

Denna gång känns de inte jobbigt att vi bestämde en ny tid, utan jag känner bara en lättnad över att jag ska få komma dit så jag slipper lossas som att de aldrig har hänt som de blir runt nära och kära.

Så för en gång skull så känns de bra!