Under de här året har jag fått hoppat mellan många olika kuratorer och psykologer, vissa har jag inte fått stannat hos utan bara varit i period, och vissa har jag inte känt passat mig. Går inte att stanna hos någon som man inte känner att man kan prata med. Efter att ha pratat med 6 olika så tappade jag lusten att ställa mig i kö på andra ställen, kände mig mer ledsen när jag gick därifrån än när jag kom dit. Mycke för att jag blev tvungen att dra samma historia varje gång, för desstå mer jag sa den desstå mer fastnade jag i ekorrhjulet. Så jag bestämde mig gör att jag mådde bättre av att hålla allt för mig själv och lära mig leva med de svarta hålet!

Men förra veckan när jag var hos Ungdomsmotagningen för att skaffa preventiv medel så vart man ju tvungen att dra en viss del av historien igen (på medicinska delen då) och som på alla andra ställen blir dom lika brydd och skruvar på sig när jag säger att jag inte har någon att prata med.

En dag efter ringde deras psykolog till mig och sa att hon skulle fixa så jag skulle få komma och träffa henne. Så igår var jag där första gången. Och denna gång känns de så sjukt bra. Äntligen en som inte bara sitter knäpptyst och säger: ja vad vill du prata om då? Vad har hänt?
Utan hon paratsde MED mig. Med henne pratade jag med en person, ingen vägg.

Denna gång känns de inte jobbigt att vi bestämde en ny tid, utan jag känner bara en lättnad över att jag ska få komma dit så jag slipper lossas som att de aldrig har hänt som de blir runt nära och kära.

Så för en gång skull så känns de bra!