Ja ännu en morgon man vakna upp i sjukhussängen. Immunförsvaret nere på 0 så ligger isolerad ifrån övriga värden. Riktigt kul. Men jag har tur iaf att min fina pojke är här hos mig! Men kan ju inte påstå att man är på de bästa humöret och tycker att livet är en dans på rosor. Är riktigt less på sjukhusmiljön nu. TA MIG HÄR IFRÅN!!!!

Tror Stellan är minst lika less som mig att vara här eftersom han klev upp i natt och säger: jag ska hå hem. I bara kallingar och tröja. Men efter mycke om och men fick jag han att vakna till och han gick och la sig igen. Haha.

Väntar nu på att Dr. Krondahl ska komma in så jag får svar på alla fråge tecken...

Jag saknar mitt hår och min lillgumma :(

Precis bäddat ned mig i sal 1. Fick feber nu ikväll så var bara att packa väskan och köra in mot stan och sjukhuset. Jag orkar verkligen inte med det här längre, när ska allt vända och bli bra?
Jag hoppas verkligen att denna feber försvinner under natten så jag får åka hem i morgon! de är ju dom här dagarna jag ska få vara hemma och må gott. Inte ligga med feber i en sjukhussäng.
Nu har Stellan redan lyckas somna och jag borde verkligen försöka med de jag med.

Vissa perioder och dagar är Svårare än andra och just nu är jag i en svacka där allt känns meningslöst, mörkt och trist. Men just nu får de vara så för min kropp ömmar och jag är sjukt svag i kroppen och orken finns inte där.
De ända som får mig att le och känna en sån otrolig värme är att jag fick komma hem till min underbara familj igår. Nu ska jag bara försöka glömma mina hemska dagar jag haft uppe i Umeå och blicka framåt så jag tar mig igenom de här.

Men nu förhoppningsvis får jag vara hemma till slutet av nästa vecka då jag ska avsluta behandling 4 med lite cellgifter i stan.( efter den dagen är jag helt klar med just den påsen cellgifter, dock har jag andra typer cellgifter jag ska ta men varje steg är ett steg närmare) men tills de är dags för de har jag förhoppningsvis ryckt upp mig någorlunda och fått ihop lite kämparglöd..... Nä nu är de snart dags att säga hejdå till denna buttra sida.. Finns ju dom som har de värre....

Illamåendet hänger fortfarande i och min kropp blir allt mer slut. Känner bara för att stoppa upp tiden och få krypa undan i ett litet mörkt hörn för en stund. Få en paus i allt de här... Men så lätt är inte livet som de en gång var. Då kunde jag bli lilla Carolina och försvinna när jag ville, slippa alla måsten...

Igår kom min huvudlärare in iaf och de känns lite bättre nu när man fått tagit del av planeringarna fram över. Så nästa gång jag kommer upp blir de först PET-ct undersökning och sen cellgifter och inför 3 behandlingen ska jag börja göra en annan undersökning när jag är sövd och utifrån den och markören avgör dom om jag ska få mer cellgifter....

Jag vill bara att allt ska vara slut nu, jag vill se nedförsbacken och mållinjen...

Nu är dag 1 av 5 avklarad med cellgifter och kroppen har redan reagerat. Trött, illamående och snurrig. Känns ju inte bättre av att dom kom in igår och sa att de var planerat för 3 omgångar till med behandling. ( ska förhoppningsvis träffa överläkarn imorgon så får jag veta exakt hur de ser ut framöver) så en riktigt less tjej kan jag säga att jag är för enligt mig tycker jag att min kropp har fått lidit nog nu. Men samtidigt är de bra om de blir fler behandlingar så man blir säkrare på att man får bort all cancer som kan finnas kvar. För detta vill jag inte få tillbaka, vill inte upp leva denna mardröm igen!
Jag kan verkligen inte se den här nedförsbacken som alla säger för för mig blir de jobbigare och jobbigare i mitt psyke och min mur har redan fått en stor spricka. Men vad gör man om inte klistra på smilet och säger att allt är okej?

Igår gick jag och Stellan och åt gomacka på pause. Så sjukt mysigt att bara få gå ut och äta och kunna umgås som vanligt för en timme.

Har även landat i mitt älskade Hoo för att fira påsken med min underbara familj<3