Allt har som kommit ikapp mig nu i efter hand, mina känslor svajar som en bergochdahl bana som just lagt i högsta växeln. Från en början kände jag bara att allt och alla va emot mig, att de bara är jag som drabbas. Efter ett tag försvann dom känslorna och jag kände bara tacksamhet. Jag tog vara på varje sekund, kände inga bekymmer (men i själva verket var jag bara en liten tjej som var rädd för stupet som var framför). Men dom bleknade lite dom med, iaf tacksamheten. Sen kändes allt som ettstort mörker och jag hade hela tiden gråten i halsen. Men detta börjar också blekna och där befinner jag mig nu. Lite mitt emellan alla känslor. känns inte som att jag orkar hålla alla mina tankar inom mig för de börjar bli för mycke. Och de märks väl på nätterna, i mina drömmar återupplever jag allt jag gått igenom och all rädsla jag har för olika saker. Men allt de här tar väll sin tid skulle jag tro. För när jag fick reda på att jag var Cancerfri betydde inte de att jag är frisk, för min kropp och psyke är långt därifrån. Fast att jag försöker hålla huvudet högt och försöka lossas som att de inte är någon fara. Så går jag fortfarande igenom en stor kris i mitt liv och jag lovar er de är inte lätt att hantera alla känslor jag har inom mig. Men jag försöker de gör jag. De gör jag verkligen. Nä måste försöka sova nu, klockan står på 8 imorgon för att hinna cykla bort till sjukhuset och ta prover. Min kropp svarar vist inte så bra på waranet så tills nu har jag fått fortsatt med fragminsprutorna varje dag, så håller tummarna att dom ser bättre ut imorgon och jag får sluta med dom. Men vågar inte hoppas på för mycke nu. men även de komma väl fixa sig i slutänden. Nä dags att släcka tvn och säga godnatt