Inför nästa kontroll
Varje gång får jag den där oron i kroppen. Får konstig magont och känner mig lite halv febrig. Nervositet kroppen inte riktigt vet vad den ska göra av den alltså.
Det var då alltså dags för 3 månaders kontrollen igen. Tänka sig att de är min tredje kontroll här i Umeå. Tiden går så sjukt fort.
Tog en promenad upp till sjukhuset så jag skulle bli klar bra precis när Stellan slutade så han skulle komma och hämta upp mig där. Men när man kommer upp dit ser den stora ingången och känna att man kan varje gång för att ta sig igenom hela sjukhuset för att ta sig till södra entrén och canceravdelningen. Känslan gör att man känner sig så liten, små skakar och försöker ge mod. Då finns de ingen bättre känsla när man möter en utav mina fina ung cancer vänner som säger att han kan följa med mig och hålla mig sällskap. Att slippa sitta i vänterummet helt ensam då sekunderna känns som timmar helt ensam var en så otroligt lättnad.
Nu börjas bara den där enormt långa veckan tills jag ska träffa min doktor och få svar på proverna. Jag hoppas bara att hon är tillbaka då, fick höra idag att hon varit sjuk hela veckan. Så jag hoppas innerligt att hon är tillbaka så jag inte behöver träffa någon helt annan som jag aldrig har träffat tidigare. Den där tryggheten försvinner helt när man inte har sin doktor som känner min kropp och kan mitt liv utan och innan.
Nu är de verkligen dags att dova. Måste börja vända tillbaka dygnet.
