Två år idag!

8 maj... Två hela år har gått sedan jag satt där ute på balkongen och små åt av en sallad mamma hade med sig till sjukhuset. När sista dropparna utav cytostatika åkte in i min svaga lilla kropp och deoppställninhen började pipa för sista gången! (Dock visste jag inte precis då att de var sista gången, men jag viste att de fans ett hopp). 

Allt kändes så nyss, på ett sätt är de så skrämmande att de gått så fort. Tänka sig att de är bara 3 år tills jag är friskförklarad. (om allt går som planerat de vill säga) Dock tror jag aldrig jag komma kunna känna mig helt säker och trygg nå mer.. Men ingen kan ju neka häller om man vill åka och kolla sig efter dom här 5 åren har passerat :)






Inför nästa kontroll

Varje gång får jag den där oron i kroppen. Får konstig magont och känner mig lite halv febrig.  Nervositet kroppen inte riktigt vet vad den ska göra av den alltså. 
Det var då alltså dags för 3 månaders kontrollen igen. Tänka sig att de är min tredje kontroll här i Umeå. Tiden går så sjukt fort. 

Tog en promenad upp till sjukhuset så jag skulle bli klar bra precis när Stellan slutade så han skulle komma och hämta upp mig där. Men när man kommer upp dit ser den stora ingången och känna att man kan varje gång för att ta sig igenom hela sjukhuset för att ta sig till södra entrén och canceravdelningen. Känslan gör att man känner sig så liten, små skakar och försöker ge mod. Då finns de ingen bättre känsla när man möter en utav mina fina ung cancer vänner som säger att han kan följa med mig och hålla mig sällskap. Att slippa sitta i vänterummet helt ensam då sekunderna känns som timmar helt ensam var en så otroligt lättnad.

Nu börjas bara den där enormt långa veckan tills jag ska träffa min doktor och få svar på proverna. Jag hoppas bara att hon är tillbaka då, fick höra idag att hon varit sjuk hela veckan. Så jag hoppas innerligt att hon är tillbaka så jag inte behöver träffa någon helt annan som jag aldrig har träffat tidigare. Den där tryggheten försvinner helt när man inte har sin doktor som känner min kropp och kan mitt liv utan och innan. 

Nu är de verkligen dags att dova. Måste börja vända tillbaka dygnet. 


731 dagar..

Idag har jag varit sjukskriven i exakt 2 år, vilket också betyder att jag och mitt första ärr firade 2 år tillsammans nu kl 22. Helt sjukt att tiden har gått så snabbt, jag mins varje sekund av den dagen, kan fortfarande känna den obeskrivliga smärtan i magen. De komiska var att jag tyckte fe va så jobbigt och svårt att repa sig efter bra den operationen, men då hade jag inte en aning om vad som väntade mig..

Jag tyckte verkligen att de va min tur nu att åka på räkmacka att jag för en gång skull kunde få ta en lätt väg. Men jag kan bara tacka så hjärtligt till viva för att dom sa nej till något jag önskade mig högst just nu. Att dom tog bort mitt ljus i tunneln. Jag tackar så hjärtligt att dom prioriterade bort mig pågrund utav att jag slet i gymnasiet för att få mitt slutbetyg. Och istället räcker fram sina händer till dom som skolkade, knarkade och söp istället. Ja de känns ju riktigt rättvist. 

Det här var mitt trumfkort för att få stå på mina egna ben föeförsta gången på 2 år, att få ta nästa kliv för att bygga mig en framtid, för att få känna mig frisk!

Nä vem säger igentligen att något ska få va lätt, efter en stor skur duggar de ju.. nä dags att slipa på B och C planerna.


Lättar hjärtat...

2 år sedan jag fick/kände första symtomet av cancern. 
De är så sjukt att tiden gått på så fort när jag näst intill stått kvar och ibland känns de som att jag fortfarande lever i samma bubbla. 
Fysiskt har jag verkligen gått vidare, men psykiskt är jag ärrad för livet. De jag verkligen har insätt är att de blir bättre med tiden men denna tid komma jag alltid ha i mina tankar. Jag påmins dagligen av min resa. Inte bara dom här dagarna då datumet har en stor betydelse utan de är varenda dag. 

Dagen har varit tung men som tur är så är den över om 5 min ;) 

Måste bara få skriva av mig lite, för de värsta är att vissa är så enormt stor i munnen. För mig är de helt sjukt att man inte har hjärna större än en guldfisk! För för mig är de helt uppenbart att man skämtar inte om allt, de finns en gräns! 
Jag tycker inte jag ska behöva påminna mina eller S bästa kompisar om vad jag gått igenom och att de varit en tuff tid.... Men kommentarer som: 
-de är lika bra att bli inlagd å få sitta fast i en droppställning! 
- du kan ju raka av dig håret! 
- "jag" har ju fasen cancer i humorn och tumör i tröttheten!

För er kanske de är vanliga skämt och inte alls tycker de är nå fel, men FÖR MIG är de som att någon tar en kniv och skär upp mina ärr som börjat läkt! 

Nä nu har jag fått lättat mitt hjärta nog för ikväll..


Länge sedan sist

Nu var de riktigt länge sen jag skrev här och det var ett helt år sedan jag låtse sidan.
 
Satt igår och läste gamla inlägg. Många känslor som väcks till liv. Men ändå är jag glad över att jag har dokumenterat lite under min resa så man kan gå tillbaka och läsa (har även en annan sida jag skrivit mer personligt i)
Men sista inlägget jag skrev hade jag skrivit strax innan kälargottet, och måste bara nämna att jag tog mig igenom de. Dock var de nätt å jämt, men jag gjorde de! Annars hade jag de lite sesådär med träningen under sommaren, Jag och Stellan kom igång och sprang väldigt bra där innan loppet och under sommaren, Klarade även springa min första mil. Yeeeey. Men sen kanade allt. Tappade motivation helt. Men nu är jag igång igen, och har till och med köpt gym kort för ett år frammåt. så nu jäklar blir de fit for fight.. eller så inte. Men nu är jag riktigt pepp och de känns faktiskt bra :)
 
Vad händer annars? sitter och hoppas på att jag ska få börja floristutbildning i slutet av januari i Nordvik. blir att pendla och sova borta på veckorna, men dom har den närmsta utbildningen så de är bara att tack å ta imot om nu Umeå vill köpa utbildningen åt mig.
Men jag håller tummar och tår.
 
Jag som jämnt har massa B-C och även D planer i vanliga fal har inte alls tänkt på vad jag ska göra om jag nu inte skulle kunna gå utbildningen. Bara att hoppas att något ställe tar imot en utan utbildning för jag vill helst inte gå till något annat jobb. Men jag tror helt enkelt att jag får vänta och se vad som händer och sker. :)

Galet nöjd tjej

Efter jobbet idag var jag iväg och hälsade på min kompis på sjukhuset. Så roligt att träffa henne och kan säga att de var glada nyheter hon kom med. dom hade kunnat opererat bort hela tumören, Så nu får hon vänta 1,5 vecka för att se vad dom säger om hon måste ha någon behandling eller inte! Men de va sjukt skönt att få höra de glädjande beskedet.

Måste bara lägga upp mitt fina resultat efter gårdagens springrunda (i torsdags). 8km kändes verkligen långt borta så kunde faktiskt klappa mig själv på axeln efter att ha sprungit hela 8.3km!!
Visst komma de bli annorlunda att springa kälagottet eftersom de blir mer backar och terräng. Men man ska alltid vara positiv och ha rimliga mål. Och mitt var att ta mig igenom de på bästa sätt som möjligt. (Vet att jag tjatar om de men de är som en peppning för mig, att inte ge upp utan komma ihåg varför jag gör de här).


Inte alls redo..

Nu är vi inne i mitten av maj, 4 dagar kvar till kälagottet och jag känner mig inte alls redo! Hade gärna haft några veckor kvar..

Men positivt tänkande nu, för ett år sedan kunde jag precis gå runt byn (är ca 700m) och då tog de 20 min också. Haha. Så framåt går de iaf.

Idag var jag ledig så blev en PW mitt på dan och senare cyklade jag och Stellan bort till Nydalasjön för en springtur blev 4.5 km på 29 min! Är faktiskt nöjd. Men jag är ändå långt ifrån 8km känns de som. Imorgon ska vi försöka ta en lite längre runda för att känna efter hur långt man egentligen klarar av.

Synd bara att vi aldrig kom iväg och sprang kälagottslingan när vi var hemma nu sist, för dom säger att de är mycke tyngre och svårare att springa där. Så känner mig inte alls lika pepp som jag gjort tidigare! Men jag ska ta mig igenom de här för eller senare! Detta var ändå första "moroten" att verkligen träna upp kroppen när jag verkligen stod på noll!

Nä sova kanske så man orkar cykla iväg på praktiken i morgon och ladda för ännu en springtur!


oinbjuden gäst!

Idag skulle min fina morbror fyllt 52 år, men cancern tog allt ifrån honom. den tog allt efter 9 års fajt. Den har även tagit min älskade morfar en månad innan min morbror 2011. Och 2012 var de min tur att fajtas imot den, men jag hade oddsen på min sida!
Jag trodde den hade gätt upp, att min omgivning hade fått stått ut nog. att nu måste den väl sluta härja runt om kring mig. Men vem säger att livet ska vara lätt? Förra veckan fick en av mina vänner denna oinbjudna gästen. fatta den inte att de inte ska vara där, att den kan dra! Går inte en minut utan att jag tänker på denna fatastika tjej och jag får en så stor klump i magen när jag bara tänker på allt hon komma behöva gå igenom. För fast hon inte fått samma cancer som mig så är de så många tankar och känslor som ändå är desamma. jag ber till gud att den satt sig på ett sånt ställe att de blir en lätt match, fast de inte finns en lätt match så önskar jag de över allt annat!
Jag hatar cancer, jag hatar allt ont den ställer till med!
 
 

PW + träningspass B

Blev en PW och träningspass B idag eftersom jag ska iväg och träffa Ingrid på eftermiddag. Då jag inte kan följa med dom andra å springa. blir för lat när jag ska försöka springa på egen hand, måste ha någon som säger åt mig å kämpa ;)

Efter dagens PW så känns 8km långt borta att ta sig igenom om bara 1,5 månad. Men man kan inte göra något annat än sitt bästa, så bara att fortsätta att kämpa. Dock vet jag ju också att jg har inte heller tränat så tårarna sprutar och blodsmak i munnen under den här tiden, för jag vill träna så de är roligt och känna att jag inte ledsnar.

Var iväg på café station igår med ung cancer och de känns lika skönt som förra gången efteråt då man fått öppnat sitt hjärta och vågat pratat om sånt som tynger en.


Uppdatering!

ja nu har den här bloggen stått stilla väldigt länge, mycke pågrund utav att jag har haft så mycke inom mig som inte går att förklara och inte heller finns att dela med.
Men nu blir de ett nytt försök för jag vet hur skönt de är att få skriva ifrån sig någonstans för min egen skull.
 
Blev iaf så att vi flyttade till Umeå och de går mycke bättre än vad jag hade trott. VI fick tag på en lägenhet uppe på Ålidhem. Vilket innerbär att jag åker igenom sjukhusområdet varje dag när jag ska till jobbet. Men de har blivit som en storts terampi. varje gång ser jag ju mig själv flintskallig och sitter i rullstolen. ( mycke för att den här tiden för ett år sedan gick jag inte mycke själv då de hade varit operation + cellgifter tätt inpå varandra. )
 
Men något som stärker en väldigt mycke är att jag nu har slagit mitt rekord och sprang 4 km igår!!!! kanske inte låter mycke i era öron, Men jag är nöjd med tanke på vad jag orkade för ett år sedan eller bara för 4 månader sen. Nu är jag alltså halvvägs till mitt första mål. För lite drykt ett år sedan när jag och stellan satt i bilen och kollade på när alla sprang källargottet, bestämde vi oss för att nästa år är de vi som kör de. mitt mål var alltså att ta mig igenom 8km slingan, springande eller gående jag ska iaf ta mig igenom de!
 
Praktiken går bättre och bättre iaf, fick fortsätta här på interflora vilket är sjukt kul. känner verkligen att jag hittat rätt syssla för mig. har också utökat med 2 timmar till per vecka så jag hoppas snart att jag kan utöka med en till arbetsdag per vecka.
 
Idag är jag ledig iaf, vilket är rätt trist i sig då jag varken känner någon här eller vet vart så mycke ligger. så får se hur jag ska pyssla ihop den här dagen, en promenad och ut till intersport i Edsboda hade jag tänk mig iaf. Ikväll är de dags för träff med ung Cancer också. Träffade dom första veckan då jag flyttade upp hit och de är så sjukt trevlig och roligt att sitta och få dela med sig och höra deras historier. Och vad dom känner och hanterar allt nu efteråt. Känner att de är väldigt givande att få prata med andra som har varit med om samma sak.
 
Nä på med träningskläderna och ut i finvädret var de ja.

KUL

Kul att på sex and the city just ikväll handlar om när samantha var hos doktorn och dom hittade en knöl som förmodligen BARA VAR EN SYSTA... Meeeen som visade sig vara cancer!

Varför just visa ett sånt här avsnitt ikväll....................


Spänd, orolig och nervös tjej

...... Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva.... Mina tankar snurrar och jag vet varken bu eller bä. Förra veckan var jag och tog AFP värdet, i morgon ska jag träffa doktor de flon för att göra en efterkontroll och få svar på värdet.

De sista veckorna har varit riktigt jobbiga, saker har på mint, datum och snön har påmint, allt har påmint... Vilket har blivit att min kropp spelar mig ett skvatt. Symtom jag hade för ett år sedan har jag även haft nu vilket gör att jag går och är orolig för jämnan, men jag VET att de måste vara min kropp och hjärna som bara åter upplever vissa saker.

Så får se om jag får grepp om alla tankar så jag får lite sömn inatt...


Ett år sedan...

Idag är de ett år sedan jag fick första magsmärtorna, mins att den morgonen var vi hemma i hoo och mamma hade bakat te kakor. Men inte ens sensommar jag älskar kunde jag få i mig, låg på soffan i fosterställning hela dagen med smärtor jag inte kan koppla till att jag hade haft tidigare.... Efter den dagen fortsatte de bara och blev värre och värre...

Känns sjukt att de redan gått ett helt år, för på ett sätt så känns de som att de var igår, men på ett sätt så känns de för hundra år sedan och att jag alltid levt med detta.

Men med dagen i ära så ska jag till mitt älsklingsställe.. Sjukhuset... Dags att ta AFP värdet. Och nästa vecka på lucia får jag veta på de och även göra en kontroll. Kan säga att jag är sjukt nervös och kroppen spelar ett skvatt hela tiden.

Nä dags att tvinga kroppen att flytta sig ifrån sängen så jag kommer iväg någon gång..


Det brinner i knutarna

De är så många gånger jag känner att vattnet bara kokar över och jag snart komma explodera!

Idag tryckte min psykolog på rätt ställe och jag fick äntligen ut en stor del som jag äntligen bara kunde skrika ut!
Jag är så lättad att jag längre inte behöva hålla allt inom mig utan äntligen har någon att prata med som inte lossas att de inte har hänt eller kollar ner i backen när man pratar om de.

Från de ena till de andra, Igår fick min kropp känna på något som den inte känt på länge. Kan säga att den strejkar bra mycke idag. Blev iaf först 6,5 km promenad i solen och sen laserhallen med gänget! Min lår brinner!!!
Men ikväll har jag redan bestämt att jag skulle ut på en springpromenad med Jonas, men om jag gissar mig fram så komma de bli en promenad med få spring steg!

Nu ska jag ha lite Twilight maraton med mig själv. Såg 1:an och 2:an nyligen men dom andra måste jag uppdatera minnet med eftersom jag och Jonas ska iväg och se den nya på bio ikväll. :)


Sköna kontraster!

Mellan dessa bilder är de exakt 6månader, tänk vad livet har förändrat sig sen dess.

Första bilden är tagen efter operation 2 då jag fortfarande låg på sjukhuset uppe i Umeå, hade precis lärt mig att stå utan gå ställningen där. (Och kläderna på avdelningen hade tagit slut så vi gjorde de bästa av situationen så operationsstrumpor upp till låten och allt i storlek XL) just då var jag svagast i kroppen, alla muskler var bortblåst och jag hade gått ner nästa 10kg på mindre än 4 månader (och då mest i muskler)

Anda bilden är tagen när jag och Maria var i Grekland och stod på den vackraste stranden jag någonsin sätt. Glasklart turkost vatten och stranden var av små kritvita marmorstenar.

Tänk att de kan vara så stor skillnad mellan 6 månader. Jag minns när jag tyckte de var jobbigt på sjukhuset brukade jag ligga ned och blunda och fantisera mig bort på en strand där jag kände vindarna i håret och hörde havet slå upp på stranden.

Nu brukar jag gå ut och gå minst en gång per dag, och på månda ska jag ta första Springturen med Jonas. Ska bli väldigt intressant att se om jag klarar av de, dock vet jag att de komma bli en spring/promenad. Men de är han väl informerad om ;)

Min kropp ser inte alls lika dan ut som förut då ärren gör att magen ser annorlunda ut och putar ut och skär in på vissa ställen. Så nästa kort ska tas i mars så får se då hur kroppen har förändrat sig när lite musklerna är på plats igen :)