Carolina aka skallepär

Publicerad 2012-02-23 22:33:41 i Min fajt mot cancern,

Snälla låt mig vakna ur denna mardröm! Orkanen kom in i mitt liv utan att knacka på dörren och kastade om allt. Detta är inget jag vill gå igenom men orkanen har redan bjudit in sig själv. Jag måste börja inse saker och ting, men hur lätt är de att inse att ens liv inte längre är som andra 20 åringars liv? Hela värden springer iväg medans jag står stilla, stilla i en orkan där de enda jag kan göra är att hålla huvudet högt och lämna ut min kropp.

Men de är inte så lätt. min kropp får stå ut med mycke, en cellgiftbehandling som innerbär att jag får dropp i 10 timmar/per dag i 5 dagar + att jag får en extra påse cellgift dag 2 och 5, jag får även denna extrapåsen i östersund dag 16 i behandlingskuren (men dan får jag bara dropp i 1½ timme) , kroppen ska även behöva få inopererade doser och slangar och snart ska genomgå en stor operation där dom ska ta bort ena äggstocken och äggleden ( + tumören om den inte skulle ha försvunnit helt tills dess) och eventuellt en bit av tarmen. Och mitt i allt ska man hålla huvudet högt och inte visa sig svag. Denna mur är något jag har lyckas byggt upp i allt de här. En mur som inte går att spränga. Jag har inga problem att prata om de jag går igenom med folk jag träffar. Men så fort jag är själv kommer denna mur upp och jag kan verkligen inte visa mig svag för mig själv, för de är just de de handlar om, jag måste hålla huvudet högt för min egen skull, för att jag ska klara av allt som denna orkan kom med. Visst jag har alltid haft en mur uppbyggt runt om mig inte viljat visa mig svag för andra. Kan också bero på att jag inte vill visa mig själv de som de har vissats i de här läget.

Mellan behandlingarna, då min kropp ska ha tid för återhämtning har jag oturligt nog fått varit i Östersund på Sjukhuset. Första gången i en vecka då mina vita blodkroppar låg på 0 och jag inte hade något imunförsvar alls samt en infektion i kroppen. Då fick jag ligga i isolering så när Magda var hos mig fick hon tillexempel bära skyddskläder. Andra gången var nu i Fredags efter cellgifterna jag fick i Östersund, då var de vita blodkropparna istället för höga så jag och Magda sov bara en natt på sjukhuset sedan kunde jag åka hem. Detta bevisar att jag måste vara försiktigare än jag varit och börja lyssna på min kropp. För denna vecka när jag har försökt träffat alla har de blirvit för mycke för mig till slut. För medans mina kompisar är hos mig bygger jag upp den här muren och kan inte visa när jag är trött och igentligen inte orkar något mer. Jag kan inte heller känna de på samma vis. Just för att jag bygger upp den här muren för mig själv också.

Det jag tror allt grundar i är att jag inte fattat att jag verkligen har cancer och vad de kan innebära. men att vara försiktig nu är en investering för min framtid. Även ni mina vänner måste tänka på detta, känner ni av minsta lilla förkylning så är det livsviktigt för mig att ni talar om det. Operationen som jag ska göra och behandlingen efter den är även livsviktig för mig så ingenting får göra mig sjuk just nu. Det är den här perioden som kommer som är den viktigaste delen av behandlingen. Nu MÅSTE hela cancern försvinna för den avgör min framtid. Vi får ta igen den tiden vi missar nu framöver istället.

Ja detta är alltså jag Carolina aka skallepär.


Portacarten (dosan eller aparaten som jag kallar den) som är inopererad i bröstet. Nu är nålen isatt eftersom de är genom den jag får mina cellgifter. Nålen sitter inte i mig utan går bara genom skinet och in i den här dosan där de sedan går en släng i en bodkärl. (från nålen till det lilla "såret/ärret" vid nyckelbenet). Nålen tar jag alltså ur efter behandling och sätter i den när jag ska påbörja en behandling. Denna operation skulle jag igentligen bara få lokalbedövning på. men efter att gått igenom en liknande då jag skulle få en släng ifrån min överarm till ett blodkärl som går därifrån till hjärtat, den infarten(Picklinen) strulade väldigt mycke för mig och då fick jag sedan ta ur den och sätta in portacarten istället. Men jag var så fjantig och begärde att dom behövde söva mig. min kropp, mina beslut! vill verkligen inte gå igenom den mardröms sitvationen igen med ändast lokalbedövning medans dom skär i en och drar slangar  blodkärl..

 

Detta blev en liten ytlig inblick(är ju väldigt mycke mer) i vad jag går igenom men nu måste jag verkligen försöka sova. bara 4 timmar kvar tills dom kommer in och ska väga och sätte i droppet.

Kommentarer (9)

UNDERBART!

Publicerad 2012-02-22 23:17:06 i Min fajt mot cancern,

Det är så otroligt UNDERBART, facking jävla fantastiskt. Äntligen ett positivt besked. ett värde som dom mäter som heter AFP, låg ifrån början på 18 600 (den ska ligga på 10 för att vara cancerfri) ligger nu på 500!!!!!!!

Det är så sjukt jäkla skönt så de går inte att beskriva. särskillt nu när man precis ska påbörja nästa tuffa behandling. Om något så är de verkligen de här man får energi och styrka av! Det går verkligen inte att sluta le, känner mig som ett barn som just fått en vit fin ponny!


"jag har fått min vita fina ponny" alltså nu måste jag ändra rubrik när magda börjar garva ifrån ingenstans och mobba ut min rubrik. ( som i själva verket var hennes påhitt till min text)

Kommentarer (5)

Från lyx till plåsterkåk.

Publicerad 2012-02-21 11:51:26 i Min fajt mot cancern,

Sista natten i lägenheten på ett tag för kl 13 blir de provtagning och sedan hemgång till hoo och i morgon bär de av mot Umeå och bahndling nr3. ( om nu mina prover ser bra ut) Dett är alltså dags att lämna min lyx vecka för sjukhus miljön ett tag.
Detta är verkligen blandade känslor. känns jobbigt att fara iväg och veta att man ska bo på sjukhuset i en vecka och allt de som hör de till, men samtidigt är de så sjukt skönt att få börja med sista behandlingen innan de är dags för operation. Men det är väl bara att gilla läget och acceptera sin verkilighet, antar jag. Får sitta och drömma om fina stränder och vackra vattenfall så kanske denna tid går lika fort som den här tiden som varit har gått.

Eftersom jag blir så rastlös att jag inte gör något vettigt längre ska jag idag lämna in alla papper så ska jag börja plugga matte C. så får se hur man komma klara av de. var ju ett tag sedan man höll på med mattematik nu...

nä nu är de dags att packa väskan och säga på återseende till min älskade lägenhet.
Kommentarer (0)

♡

Publicerad 2012-02-16 01:14:35 i Min fajt mot cancern,

Denna vecka har jag levt i ren lyx. i söndags blev de kålbullegrillning och skoter körning med dom som står närmast hjärtat. på kvällen blev de stan och kolla på grabbsen som spelade innebandy match, sen har jag varit i stan hela veckan, pysslat på i lägenheten och träffat massa underbara vänner. idag blev de lite besök på mitt andra hem(sjukhuset) provtagning var de som stod på schemat för denna gång. fick då den smarta iden att dom kunde sätta in nålen till portacaten redan idag och ta proverna där ifrån så slipper jag bli stucken i morgon också då jag ska få cellgifter  men med min vanliga tur så villle inte den där apparaten dom har oppererat in i bröstet på mig sammarbeta så blev ändå tvungen att bli stucken i armen. men varför grina över spild mjölk, slipper ju bli styucken to möra fan! för att trösta mig själv och släppa tanken att jag är en vandrande nåldyna så drog jag med mig min fru stefan och min man Lentan och köpe en säng! fy fan vad guddomligt skönt jag ska sova i natt.

Detta kanske inte låter som lyx i era öron, eftersom de är som en helt vanlig vardag. men för mig är de som att jag är i hemmilriket. Om  man räkna bort dagens besök på plåsterkåken så har jag äntligen fått levt mitt vanliga liv och jag kan inte säga något annat är att jag njuter av varje sekund just nu!
Kommentarer (3)

Allt började den där måndagsmorgonen

Publicerad 2012-02-10 02:01:35 i Min fajt mot cancern,

Hela livet har verkligen fått en rubbning ända sedan jag fick de där samtalet på måndagsmorgonen den 2 januari. Jag väntade ett samtal ifrån sjukstugan angående "cystan" dom hade opererat bort, men ända ifrån när hon i telefonen frågar om jag har en anhörig att ta med mig började mitt hjärta slå de dubbla, nästan fyrdubbla slag. Varför i hela jäkla värden ska jag behöva ta med mig en anhörig? Den morgonen var nog den längsta i hela mitt liv, men tillslut började klockan närma sig 2 och Maria, min räddar i nöden kom och följde med mig till sjukstugan.. Vi sa knappt ett ord tillvarandra, bytte några blickar titt som tätt men mer behövde vi inte göra, jag vet att vi tänkte samma sak. När vi kom in på rätt avdelning möttes vi upp av en doktor, en barnmorska och även en kurator. Hela samtalet satt jag helspänd, försökte fokusera på vad doktorn berättade, men kunde knappt koncentrera mig, jag försvann helt i hans ljusblåa ögon som var så glansiga som gjorde att jag nästan började gråta redan då, Men när väl orderna nådde mitt öra kunde jag inte hålla tårarna borta, dom ran och kändes aldrig skulle försvinna, just de där orden: tyvärr har vi inte bra besked att ge dig, de har visat sig att de är cancer.... just dom kan jag höra i mitt huvud fortfarande och få den där obehagliga konstiga känslan som kryper i kroppen...
Jag satt i total chock mins knappt vad han sa efter cancer för de var de ända som ekade i mitt huvud. Efter att vi fick lämna rummet en stund senare  var jag fortfarande i chock. Slängde mig på telefonen och ringde Magda så fort jag kom ut genom dörarna ifrån sjukhuset och stor grät i telefonen. Några timmar senare kom hon med flyget och även mamma, pappa och johanna kom till lägenheten. Hela dagen, kvällen ja allt var så konstig, de var som att hela värden verkligen stod stilla. Timmarna mellan mitt samtal till syrran och från då att hon och familjen kom in. Hade jag satt mig i min bubbla.
Och där började verkligen min resa, allt har gått riktigt fort efter allt, många undersökningar gjordes samma vecka och veckan därpå befann jag mig i Umeå och fick de slut giltiga beskedet vad jag exakt hade och dagen efter de började jag på med cellgifter. Allt har verkligen gått i tvåhundra knyck.

Grejjen är ju de att jag förväntar mig inte, inte heller begär att mina kompisar eller familj ska förstå allt jag går igenom, man vill inte heller dela med sig av alla tankar och funderingar som går i huvudet. för tro mig, klart de går många...

Just därför saknar jag att ha någon att prata med, jag har ju Magda och Stellan jag pratar mycke med men de skulle vara en helt annan sak att få ha någon som är jämnårig och som går eller gått igenom samma sak, Tagit samma cellgifter och bara den saken med att raka av mig mitt långa blonda hår gör fortfarande ont inom mig när jag ser mig själv i spegeln. Hår är en sak som växer ut och är inte hela värden att vara utan. Men utan hår på huvudet är allt så tydligt. jag kan inte längre dölja allt på samma vis för nu står de skrivet i pannan och jag måste påminnas hela tiden. Men de finns inte att hitta någon sm går eller gått igenom samma sak. Har sökt på allt och när jag frågade i Östersund när fm senast var med om de är fick jag till svar att de var över 25 år sedan. Och under dom årens har alla behandlingar blivit annorlunda. Fast egentligen kanske de är bra att jag ite har mycke att läsa om de här? Vad vet jag..
Nä nu är de verkligen dags att försöka sova. Ska försöka ta mig ut en sväng i morgon. Känner att min kropp skulle behöva de. Har varit konstig i kroppen ända sedan då jag kom hem ifrån Umeå... Kanske inte  konstigt då jag har haft fem dagar med att spruta in gift i in kropp som inte bara ta dö på cancercellerna utan även dom friska med... nä nu kollar jag i kors och jag vet knappt vad jag har skrivit i detta inlägg, så nu får de bli natta för denna fröken med...
Kommentarer (2)

Bita ihop och hålla huvudet högt

Publicerad 2012-02-01 08:42:25 i Min fajt mot cancern,

I tisdags blev de akuten igen, hade feber så blev inlagd när jag kom fram då jag inte hade nå immunförsvar. Fick besöksförbud och kan man säga något annat än att de var förbannat tråkigt att sitta och stirra på samma fläck? Men i söndags hade jag fått tillbaka immunförsvaret och ingen feber så fick fortsätta med att äta antibiotika hemma istället.

I måndags åkte jag in till Östersund igen till min älskade lägenhet. Jag och stellan visade våra skills i köket och gjorde inbakad ytterfläskfele. Sjukt gott, sen blev de mys hela kvällen. Riktigt mysigt att fara in under kvällen. Hade inte sovit i lägenheten på jätte länge och Stellan hade jag inte fått träffat på en vecka.
Nu har jag precis packat allt. Sitter i soffan och vänta på de andra så styr vi mot Umeå och kur nr 2 med cellgifter. Kan ju inte säga att man far med ett glädjeskutt men den gör de gott i min kropp iaf. Bara att bita ihop och hålla huvudet högt.
Kommentarer (3)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela