Allt började den där måndagsmorgonen

Hela livet har verkligen fått en rubbning ända sedan jag fick de där samtalet på måndagsmorgonen den 2 januari. Jag väntade ett samtal ifrån sjukstugan angående "cystan" dom hade opererat bort, men ända ifrån när hon i telefonen frågar om jag har en anhörig att ta med mig började mitt hjärta slå de dubbla, nästan fyrdubbla slag. Varför i hela jäkla värden ska jag behöva ta med mig en anhörig? Den morgonen var nog den längsta i hela mitt liv, men tillslut började klockan närma sig 2 och Maria, min räddar i nöden kom och följde med mig till sjukstugan.. Vi sa knappt ett ord tillvarandra, bytte några blickar titt som tätt men mer behövde vi inte göra, jag vet att vi tänkte samma sak. När vi kom in på rätt avdelning möttes vi upp av en doktor, en barnmorska och även en kurator. Hela samtalet satt jag helspänd, försökte fokusera på vad doktorn berättade, men kunde knappt koncentrera mig, jag försvann helt i hans ljusblåa ögon som var så glansiga som gjorde att jag nästan började gråta redan då, Men när väl orderna nådde mitt öra kunde jag inte hålla tårarna borta, dom ran och kändes aldrig skulle försvinna, just de där orden: tyvärr har vi inte bra besked att ge dig, de har visat sig att de är cancer.... just dom kan jag höra i mitt huvud fortfarande och få den där obehagliga konstiga känslan som kryper i kroppen...
Jag satt i total chock mins knappt vad han sa efter cancer för de var de ända som ekade i mitt huvud. Efter att vi fick lämna rummet en stund senare  var jag fortfarande i chock. Slängde mig på telefonen och ringde Magda så fort jag kom ut genom dörarna ifrån sjukhuset och stor grät i telefonen. Några timmar senare kom hon med flyget och även mamma, pappa och johanna kom till lägenheten. Hela dagen, kvällen ja allt var så konstig, de var som att hela värden verkligen stod stilla. Timmarna mellan mitt samtal till syrran och från då att hon och familjen kom in. Hade jag satt mig i min bubbla.
Och där började verkligen min resa, allt har gått riktigt fort efter allt, många undersökningar gjordes samma vecka och veckan därpå befann jag mig i Umeå och fick de slut giltiga beskedet vad jag exakt hade och dagen efter de började jag på med cellgifter. Allt har verkligen gått i tvåhundra knyck.

Grejjen är ju de att jag förväntar mig inte, inte heller begär att mina kompisar eller familj ska förstå allt jag går igenom, man vill inte heller dela med sig av alla tankar och funderingar som går i huvudet. för tro mig, klart de går många...

Just därför saknar jag att ha någon att prata med, jag har ju Magda och Stellan jag pratar mycke med men de skulle vara en helt annan sak att få ha någon som är jämnårig och som går eller gått igenom samma sak, Tagit samma cellgifter och bara den saken med att raka av mig mitt långa blonda hår gör fortfarande ont inom mig när jag ser mig själv i spegeln. Hår är en sak som växer ut och är inte hela värden att vara utan. Men utan hår på huvudet är allt så tydligt. jag kan inte längre dölja allt på samma vis för nu står de skrivet i pannan och jag måste påminnas hela tiden. Men de finns inte att hitta någon sm går eller gått igenom samma sak. Har sökt på allt och när jag frågade i Östersund när fm senast var med om de är fick jag till svar att de var över 25 år sedan. Och under dom årens har alla behandlingar blivit annorlunda. Fast egentligen kanske de är bra att jag ite har mycke att läsa om de här? Vad vet jag..
Nä nu är de verkligen dags att försöka sova. Ska försöka ta mig ut en sväng i morgon. Känner att min kropp skulle behöva de. Har varit konstig i kroppen ända sedan då jag kom hem ifrån Umeå... Kanske inte  konstigt då jag har haft fem dagar med att spruta in gift i in kropp som inte bara ta dö på cancercellerna utan även dom friska med... nä nu kollar jag i kors och jag vet knappt vad jag har skrivit i detta inlägg, så nu får de bli natta för denna fröken med...

Mina kommentarer
Postat av: emma

älskade vän, jag finns ALLTID för dig!<3

2012-02-10 @ 08:45:16
URL: http://saema.blogg.se/
Postat av: Ninni

Hej Gumman! Jag har tänkt mycket idag på att du vill ha någon att prata med som varit med om samma saker som du. På svenska hjältar-galan så fick två tjejer pris för dom har startat en förening som heter Ung Cancer och riktar sig till unga upp till 30 år. http://www.ungcancer.se/ Om du googlar på svenska hjältar så finns också information om varför dom fick priset. Kanske du kan hitta ett samtalsforum där, om inte annat så såg jag att det finns bloggar du kan läsa om du blir medlem.

Varmaste kramen från din Ninni!

2012-02-10 @ 19:39:16

Här kan du kommentera:

Vad heter du?
Spara mitt namn!

Din E-postadress: (Bara jag ser den)

URL/Har du nån blogg?

Här kan du kommentera:

Trackback
RSS 2.0